envanliglouise

Det var med lätta steg jag denna dag klev in i mörkret på gymmet bort från den strålande vårsolen utanför och kände mig lycklig för att jag ens orkade ta mig dit. Nästan 3 veckor utan gym pga ledighet och sjukdom har gjort att jag längtat som attans efter att få rutin och besöka gymmet varje vardag. 

 

Så var jag tillbaka, fick dock räcka med gång på löpband och rumpmaskinen en stund för att inte bli helt slut. 

 

Känner mig tuff som klarade både gym och franska-lektion idag. Lektionerna suger men jag börjar gilla mina homies. Min homies är en Tjeckisk tjej som heter Zlata (hur coolt att hon nästan heter Zlatan?!), en amerikansk tjej (Carolina) som är surf-lärare i Kalifornien och en Engelsk tjej med rött hår och fräknar som heter Beth och har en Schweizisk pojkvän som hon inte kan kommunicera med för han pratar bara franska. Det enda hon säger till honom är Coucher= Ligga och Manger=Äta. Vill också ha en sån kille...... Då skulle jag säga
-"Je voudrais choucher et manger à la même heure"

Dem är feta iaf, utan dem hade jag skolkat franskan förevigt

 

Puss

Min mamma, pappa och brorsa har varit här i tre dygn. 
Ungefär detta har hänt.

Jag skämde bort lillebrorsan och köpte Ralph Lauren tröja till honom på Globus.

Pappa klunka vinet han skulle provsmaka på Spagetti Factory.

Mamma lagade Flygande Jakob till mig och gjorde zoon-terapi på mina fötter varje dag. 
Jag, pappa och Olof bastade. Pappa bastade så länge så han blev illamående. 

Vi åkte skidor i Les Gets. 
Dem fick träffa Amanda och det tog en halvtimme för oss att förklara var Vara ligger i Sverige. 
Pappa försökte snacka svenska med kineser utanför FN. 
Vi skrattade massor, åt varandra och med varandra. Det som min familj är bäst på.

 

Kändes lite tufft att det var dem som åkte ifrån mig denna gång och inte tvärt om. Men snart ses vi igen kära familj. 

Jag läste på det sociala mediet facebook att en såkallad vän till mig skulle gå in i tre dagars retreat och tystnad och bad om lyckoönskingar och böner.

 

Själv har man gått i tystnad i fuckin 5 dagar. Ofrivilligt. Och de få gånger jag har försökt socialicera mig verbalt har jag blivit avbruten med ett "Schhhh, du borde nog vara tyst" eller "Aj, det där gör ont. Det är nog bättre du vilar rösten".  

NEJ JAG ÄR INTE BITTER

Den här lilla förkyningen börjar övergå till något slags makabert skämt känner jag när jag inte längre har någon röst kvar, inte kan äta eller hosta. 

Jag kan ju inte ens skypa med folk för alla bara skrattar eller så hör dem uppriktigt sagt inte vad jag säger.

 

Har iallafall jobbat det hårdaste jag kunnat idag. Handlat, tankat, lagat hemgjorda köttbullar med hemmagjort potatismos (dock ouppskattat) kört runt John och Victor osv. Dock i tystnad som en och annan thai-hembiträde. 

 

"Good luck with your voice" var det jag fick höra när jag blev tvungen att snacka med Victors pappa när jag körde hem honom. Ja jag håller faktiskt alla mina tummar för att jag någonsin ska få tillbaka min röst igen.......

 

 

Är fortfarande superförkyld men troligtvis har jag inte så mycket feber längre och jag börjar få tillbaka matlusten så jag har ätit en hel portion mat ikväll. Dock är min hals och min röst fortfarande kaos och jag har ont i hela kroppen så det får bli att ta det lugnt några dagar till. Jag som tänkte gymma stenhårt denna veckan men istället bryter jag bara ner min kropp..

Jag lär ju inte heller orka med min franska-lektion imorn och det betyder att det är 4:e i rad jag missar!

 

Hatar att gnälla såhär på bloggen, känns så grymt tråkigt men vad gör man inte när man är instängd på ett rum i Schweiz?

Har så otroligt mycket att berätta för jag lever ett sjukt liv.

Jag och Amanda drog i onsdags-kväll till Val Thorens (en skidort med massa ungdomar och mest svenskar och danskar) väl där träffade vi Frida (Jönsson) som jobbade där en vecka som guide. Vi fick låna deras lägenhet (hon och två killar som också jobbade med detta) och förfesta innan vi drog ut. Vi drack massa jägerbombs ute och träffade massa sköna Göteborgare och mer osköna danskar. Vi gjorde massa galna saker och festade till 5-6 på morgonen. 

Så här har det sett ut båda onsdag, torsdag och fredag kväll. Vi har under denna tiden sovit i genomsnitt 4 h per natt. På torsdagen tog vi oss iallafall ut i backen. Tre åk, två blåa backar och en röd sen tog vi liften upp till La folie douce ett av världens mest kända afterskiier. 
Det var fett. galet. DJ på en balkong med två sångare som sjöng till låtarna och sprutade ut säkert 30 liter champagne. Dock tog vi det rätt lugnt den eftermiddagen och satsade på kvällen istället.

 

Jag har nu fått känna på hur det är att vara sesonairs (säsongare) och det verkar ju fett fast väldigt fysiskt och psykiskt jobbigt. Man super varje kväll, jobbar på dagarna och åker skidor om man har viljan och orken. Man äter knappt någonting och man lever singellivet med resenärer som bara är där för en kortare tid. Tyvärr tror inte jag att jag skulle klara en hel säsong som det. För jag är inte tillräckligt bra på skidor och älskar det inte nog. Min kropp skulle kollapsa efter 2 veckor med så mycket supande..

 

Det har den redan gjort efter tre dagar, igår när jag vaknade var min hals såpass igensvullen att jag klappt kunde andas. Jag flåsade i 30 minuter och mitt hjärta slog som en gnu av att bara gå till mataffären. Dock ligger Valto väldigt högt upp och lufttrycket gjorde ju inte det hela bättre. Jag och Amanda lät båda två som två sönderrökta alkolister och när vi hörde varandra började vi skratta men skrattet övergick i gråt för det gjorde såå ont i halsen. Så igår skulle vi köra tillbaka 3 h till genéve (Amanda körde då jag koncentrerade mig på att inte spy i kurvorna) och i baksätet av bilen hade vi fått med oss en Dansk? 
Hur gick det till liksom? Det är jävligt oklart. 

 

Ja jag orkar inte skriva mer nu iaf, måste sova lite mer så min feber kanske försvinner så småning om. 
Men även om jag mår kass nu och igår så var det värt det för dessa dagar i Valto har varit ägiga, så mycket sköna människor och så mycket fest med fina vänner. 
Puss på det!

 

Efter lite övertalning av en viss London-bo har jag idag sökt två sommarjobb i Kungshamn. Kommer dock va svårt att få något jobb då jag inte kan börja jobba förrens i Juli men jag ger det ett försök ändå. Gud vad längesen jag skrev CV och sånt, fett jobbigt ju. Tycker synd om dem arbetslösa som håller på med sånt hela tiden och skickar till hundratals företag.

 

Om jag inte får jobb i Kungshamn är plan två att jag ska söka två jobb i Vara. Blir det inget med det kommer jag chilla i sommar. Döma Gothia, andra cuper, åka på festivalern, va på kusten, åka till Halmstad osv. Så mig går det ingen nöd på!

 

 

I helgen var jag med min värdfamilj uppe i Verbier och jobbade. På lördagen skulle jag, John, Jacob och Johns skidlärare (som för övrigt är kompis med Ingmar Stenmark) Lennart. Vädret var dock kass denna dag med lite av en snöstorm att åka i, men inget kunde stoppa oss. 
Grejen va att denna skidlärare fick lära mig mer än John.. Jag har tydligen inte helt rätt teknik (har ingen teknik alls, är ju självlärd vafan) så det var hårdträning från första stund till fem timmar senare. 
-"TYNGDEN PÅ DALSKIDAN" och "BÖJ I KNÄNA" var citat som ropades ut över de lössnöbetäckna backarna. 

 

Efter lite lunch i en typisk Schweizisk stuga i backen tyckte Lennart det var dags att åka off-pist. Eftersom det snöat ett helt dygn var det ungefär 30 cm lössnö och ingen sikt alls, men det bryr ju sig inte Stenmarks kompis om. Så vi tar oss ut i vildmarken på helt okörda marker och ska åka ner. Man kan säga som såhär, om jag inte ramlade så la jag mig ner för att jag blev så trött i benen. Har aldrig upplevt skidåkning speciellt jobbig innan, tills denna dag. Jag höll på att ge upp, säga att dem får ringa helikopter eller nått. Men det kunde jag ju inte göra? Kunde ju inte ge upp före John, som tur var blev han trött också efter 3 åk i vildmarken så efter 5 timmars skidåkning var det nog. 

Men jag lärde mig massor och är sugen på att åka mer off-pist!

Igår var det dags att säga farväl till en underbar vän, av nån anledning så börjar man lära sig att ta svåra avsked.
Frida åkte idag hem till Sverige.
Så jag och Amanda åkte dit igår-kväll, hade med oss en inramad bild på oss tre med en dikt som jag skrivit samman på baksidan. Vi åt pannkakor med Fridas värdfamilj (kommer sakna dem också men ska förmodligen jobba lite extra där) och sen hjälpte vi Frida att packa alla hennes kläder 3 x20 kilo +skidutrustning +handbagage och sen var det utdonering av saker hon inte ville/kunde ha med sig hem. Så jag fick 3 vinflaskor, 2 fiiiina champagneflaskor, ett HBK:armband (haha så är numera en äkta HBK:are), Chokladkex, och rostade majskorn.

Vi sa hejdå och godnatt vid halv 11 men stämningen i bilen på väg hem var ganska nere. Jag och Amanda höll varandra i handen hela vägen, lyssnade på Håkan Hellström och grät i tystnad. Ibland försökte vi säga något peppande ord eller fraser men inget kommer bli detsamma utan Frida.

Trion är splittrad.