envanliglouise

 

 

 

Ibland undrar jag varför jag hamnade i Genéve för det är egentligen inte en speciellt rolig stad, utan mest barnfamiljer och affärsmän håller till här. Men några fördelar har det. Bl.a. detta: 

1. Det ligger väldigt centralt i Europa och det går att ta tåget till Paris, Milano, Lyon, Zurich, Bern osv. 

2. Det är en otroligt internationell stad eftersom FN har sitt högkvarter här, därför träffar man människor från hela världen och upplever många kulturer.

3. Det ligger mitt i Alperna. Det räcker att ta bilen i 30 min för att komma till Alperna. Skidorter som Chamonix, Val d'isere, Gstad, Val Thorrens och Verbier ligger mellan 1-3 timmar bort.

 

Min mål med mitt år i Schweiz är

-Att kunna "prata franska"/göra mig förstådd och förstå.

-Åka massa skidor i alperna och besöka alla ovanstående skidorter.
-Skaffa vänner för livet runt om i hela världen. 
-Upptäcka Europa på riktigt.

 

Jag har haft bästa helgen verkligen som har innehållt fina vänner, skidåkning i soliga alperna, massa sköna svenskar, sjukaste afterskin och fest såklart.
Har mått så bra denna helg men så kommer man "hem" till Gevève och mår piss. Det är måndag, man är trött, man jobbar, man orkar inte gå till gymmet, man sover massa. Man är fortfarande trött och längtar hem.

Man pratar med mamma som ska boka resa hit om en månad. En månad känns som en jävla evighet.

 

Jag vill bara må bra och kunna njuta av mitt liv men det går inte. inte just nu iallafall.

Ännu ett depp-inlägg. Två av mina närmaste vänner här borta i Alperna ska säga upp sig och lämna landet. Känns ju piss kan jag säga. 
Och om 1 timme är det min födelsedag.. Jag kommer inte få någon frukost på sängen, jag kommer inte kunna gå till systemet, jag kommer inte bli sjungd för och värst jag kommer inte träffa min familj. 

 

Detta har ju blivit en emo-blogg. sorry bitches. 
Här kommer iaf lite bilder på människor jag saknar så jävla mycket.

Okej, jag ska verkligen försöka ta tag i mitt liv igen och börja blogga. 

Men det är svårt att ta tag i sitt liv bara sådär, men det börjar gå åt rätt håll. Har köpt gymkort för ytterligare en månad och varit där två gånger (kass). Idag släpade jag mig iväg till min franskalektion i snöstorm för att komma dit och få reda på att den var inställd men istället gick jag och fikade med Beth och Zlata. Helt okej tjejer ändå!
Sen har Frida kommit tillbaka och jag fick äntligen träffa henne, vi (Amanda också) åkte till Mercedes-handlaren för att byta lampa på min bil. Gick faktiskt bättre än planerat så på lördag tar vi asså min pärla och åker på äventyr till Val D'isere för skidor, after-ski och födelsedagsfirande!

I helgen var älskade Felicia här och jag kunde släppa alla mina tankar och bekymmer som snurrar runt i skallen på mig. Vi var mycket med Amanda, gick runt i stan, var och åkte skidor i Jura-bergen och bakade semlor. Den tjejen är ju bäst alltså. Först nu efteråt när jag verkligen fått umgås med henne så mycket som jag inser hur mycket jag saknat henne. Träffade ju henne 2 timmar på juldagen men innan dess hade vi inte setts på nästan 4 månader... Jag hoppas jag kan få ledigt en helg så jag kan flyga till London och hänga med henne och Ylva. 

 

Men igår körde jag Felicia tillbaka till flygplatsen och sa hejdå. Jag börjar hata att ta avsked av folk jag älskar hela tiden. Utan att veta när jag får träffa dem nästa gång igen. 
Jag vet att jag låter deppig och ja det är jag för tillfället. Vet inte vad jag vill göra med mitt liv och allt. Allt bara faller ner och jag har inget att luta mig emot. Men jag måste skärpa mig, sluta upp att deppa över mitt liv och försöka njuta av dessa 6 månade kvar i Swiss. Men det är inte så jävla lätt just nu, nytt år. Inga planer. Inget direkt att se fram emot. Men jag får skapa planer. Ja nu måste jag skärpa mig på riktigt.

Jag drar till gymmet på en gång.