Ja vad ska jag berätta från min första (och sista sjukhusvistelse).
Pappa körde mig till skövde tidigt igår morses och jag blev lämnad ensam kvar på ett rum som jag delade med en dam i 60 års åldern som hela tiden ville prata om sina katter. På mitt rum fick jag vänta i 7 timmar innan jag blev nerkörd till operationssalen. Jag Hade ett slagsoperationslinne på mig som gjorde att jag visade hela rygger och rumpan. (Fattade aldrig grejen med det)
Om ni undrade vad jag gjorde i 7 timmar så var det inte så mycket. Jag trippade omkring med min dropphängare och läste en bok.
Sen sövdes jag ner och vaknade av att jag spottade blod och knappt kunde andas. Jag grät och visste inte var jag var och hörde någon skötare som pratade i telefon.
"Hon mår väldigt dåligt så hon får ligga kvar här någon timme till, hennes mamma får vänta"
Då klarnade allt och jag försökte med en gång låta så frisk som möjlig, vilket inte är det lättaset när man precis opererat bort halsmandlarna. Men jag ville bara träffa mamma, hon kunde inte vänta hela kvällen så jag bävade och bad och tillslut körde dem upp mig till mitt rum och jag grät ända tills mamma kom. Sen blev allt bra. Åh mamma.
to be continued!