När man känner sig som lyckligast och mår som bäst kommer baksmällen. När man har haft det för underbart för länge så händer det nått hemskt som för att nån försöker säga att man inte ska ta det goda livet förgivet.
Idag vaknade jag med igensvullna ögon och det var svårt att dölja för min värdpappa att det hänt något. Men för en gångs skull förstod han och det kändes bra.
Direkt när jag fick reda på det ringde jag Amanda som tog bilen hit med en gång, hon är nog den finaste vännen och hon har ju varit med om samma sak så bästa människan att prata med och krama!
Just nu vet jag inte vad jag ska göra, jag vill inte tänka på framtiden. Jag vill njuta av min tid här men hur är det möjligt?