envanliglouise

Har skrivit en uppsats som vi hade i svenska och min lärare tyckte jag skulle publicera den på min blogg om jag kände mig nöjd med den. Så här är den!
För er som orkar läsa, skulle jag bli jätteglad för en kommentar.

Ljuv barndomstid blir till hemska tonår.

Att gå från barn till vuxen tar sin tid. Det börjar försiktigt med småsaker och slutar med att man inte längre är ett barn utan en ansvarstagande vuxen som vet vad man vill med livet. Tiden däremellan kallas tonåren. Det är då vi formas som människor. Eller?

När man går från barn till tonåring så sker mycket. Helt plötsligt ska man kunna svara på frågorna
”Vad vill du bli?”
”Vad ska du gå på gymnasiet”.
Ingår det i kapitlet vuxenlivet?
Att veta vad man vill utbilda sig till och jobba med?

Jag själv har hört de frågorna tusen gånger och det började redan i sexan, sjuan. Jag har alltid försökt svara så gott jag kan men mina svar har ändrats lika ofta som jag fått frågan så jag kan verkligen inte säga att jag vet vad jag vill bli, på långa vägar.

Förutom att veta vad man vill bli så har man många andra krav på sig som tonåring, man ska ta reda på ”vem man är”. Vad man har för stil, vilken roll man har i klassen, vilken roll man har hemma. Ja hur man är. Denna jakt på att hitta sin identitet hör ihop med tonåren väldigt mycket enligt mig. Jag minns själv i sexan, sjuan och åttan hur jag testade på olika stilar för att kunna känna efter vad som passade mig bäst. En del stilar extremare än andra. Samma sak var det med rollen i klassen. Jag hamnade inte i någon klar grupp utan mittemellan olika grupper pågrund av mina olika intressen. Jag spelade fotboll och skulle kunnat vara en del av fotbollstjejerna i klassen men samtidigt sjöng jag och skulle kunna varit en av musiktjejerna i klassen. Sen höll jag på med teatern också och den gjorde väl att jag hamnade i någon annan grupp där bara jag var med. Jag säger inte att detta var något negativt men ibland hade det känts väldigt tryggt om man hade haft sin grupp att luta sig emot. Fast känslan av att vara av sin egen sort gjorde att man kunde hänga med alla. Killar och tjejer och detta har gett god effekt på mitt självförtroende.

Någonting annat som jag tycker hör väldigt mycket ihop med tonåren är hur tjejernas roll i klassrummet och killarnas roll klassrummet utvecklades. Ja men ni vet, under högstadiet blir ju killar extremt högljudda och vill synas och höras mest. Det är ju deras sätt att få bekräftning, vi tjejer har vårt sätt. Nu säger jag inte att alla killar är så men ganska många killar blev olidligt jobbiga att umgås med om man var i en större grupp än fyra. Situationen i klassrummet när läraren ställer en fråga och många räcker upp handen (främst tjejer) och en kille säger svaret rakt ut. Visst lärarna påpekar detta dem första tvåhundra gångerna men sen står dem inte ut längre utan låter dessa killar som är värst säga svaret. Det i sin tur leder till att killarna lägger in odrägliga kommentarer när någon annan pratar o.s.v.

Vet ni hur det slutar?
Jo att läraren får göra bestämda platser i klassrummet och placerar ut de jobbiga killarna mittemellan två duktiga och ordentliga tjejer. Därför påverkas vårt arbete av att vi blir störda av denne killen och att vi ska behöva hjälpa honom.
Är det ens lagligt att läraren lastar över problemet på tjejerna i klassen istället för att ta hand om det själv?
Ja man börjar undra men jag lyckades ändå ta mig igenom de där åren och tro det eller ej men i nian blev allt mycket bättre.

Jag hittade min plats i klassen, och då menar jag inte emellan Fredrik med ADHD och Pontus med uppmärksamhetsbehov. Jag menar att jag kände mig trygg med hur jag var. Jag behövde inte längre tänka ut vad jag skulle ha på mig när jag gick till skolan för att vara så mycket mig själv som möjligt, jag bara körde.

Därför skulle jag slutligen vilja säga, tonåren är inte tiden då man formas som människor, det är tiden då man testar sig fram och känner sig för hur man inte vill bli som vuxen.

 

Svenska uppsats av Louise Grabo, Es 2.
9/3 2011