Den här lilla förkyningen börjar övergå till något slags makabert skämt känner jag när jag inte längre har någon röst kvar, inte kan äta eller hosta.
Jag kan ju inte ens skypa med folk för alla bara skrattar eller så hör dem uppriktigt sagt inte vad jag säger.
Har iallafall jobbat det hårdaste jag kunnat idag. Handlat, tankat, lagat hemgjorda köttbullar med hemmagjort potatismos (dock ouppskattat) kört runt John och Victor osv. Dock i tystnad som en och annan thai-hembiträde.
"Good luck with your voice" var det jag fick höra när jag blev tvungen att snacka med Victors pappa när jag körde hem honom. Ja jag håller faktiskt alla mina tummar för att jag någonsin ska få tillbaka min röst igen.......